- Konsultation via besök eller telefon: 0705-971978

Följ med på en guidad meditation!

En kväll i veckan åker jag och min man på meditationsträff. Det är en tid vi inte vill missa! Vår meditationsguide har ett fantastiskt rum fyllt av lugn och harmonisk energi. Där landar man omedelbart när man sätter sig på stolen. Hon har samlat ett härligt gäng, som alla bidrar till att göra varje kväll till en liten lektion i personlig utveckling.

Skön musik fyller oss när vi guidas på utflykt tillsammans med vår själ, vi förs ut på ett spännande äventyr och efteråt delar vi med oss av våra upplevelser. Symboler tyds, liknelser kluras ut och allvar blandas med skratt. Självklart är det frivilligt och vill man behålla någonting för sig själv, gör man naturligtvis det. Allt som sägs stannar innanför väggarna. Det är alltid oskriven regel och det känns tryggt.

Först leds vi till djup avslappning, där öppnar vi upp våra kanaler för universums energier. Så börjar utflykten… häng på!

 Så vandrar ni på er stig Jag vandrar på min grusväg, samma grusväg jag vandrat så många gånger även i verkliga livet. Den leder upp till huset vi hyrde om somrarna tillsammans med mormor och morfar, när jag var barn. Denna gång har jag träskor på mig och det knastrar härligt i gruset.
 

Ni kommer fram till er äng Innan huset ligger en äng på vänster sida. Jag går in på den som jag brukar, men plötsligt känns träskorna inte så bekväma längre. Det känns knöligt att gå.

Jag tittar efter morfar som är här ibland. Jag ser honom och vinkar. Han håller upp handen och hälsar tillbaka. Han och hans vän Per, som äger huset, har som vanligt gjort upp en eld. Per kokar kaffe och morfar ligger och vilar med ryggsäcken som huvudkudde. Om jag inte ser dom vet jag att dom sitter vid nån tjärn och fiskar.
 

Så går ni genom grinden Jag går genom min enkla snurra. Grinden representerar att man går in i sitt undermedvetna. Träskorna känns bara jobbiga nu och jag ber:
-Snälla, ge mig nåt annat! När jag kommer fram till bäcken, en klar fjällbäck, står ett par mockasiner där och väntar på mig! Dom är så mjuka och sköna!


Ni sätter er ner och gör upp en eld och så bjuder vi in våra guider, änglar, ljusets budbärare och våra nära och kära som vill oss väl. Ta emot deras budskap.

Plötsligt var jag inte ensam. Ett femtontal inbjudna uppenbarade sig plötsligt runt elden. Jag satt i skräddarställning, rätade på ryggen och koncentrerade mig på att ta emot ett viktigt budskap från andra sidan… men istället började dom plocka fram äpplen, marshmallows och chokladfyllda bananer som dom började grilla. Äpplena stacks på pinnar och doppades i härlig knäck. Nån plockade fram en gitarr och började spela. Ett sorl spred sig, nån sjöng och spridda skratt hördes runt elden. En härlig känsla av gemenskap spred sig även om jag inte direkt kunde urskilja nån speciell. Jag deltog inte heller aktivt utan satt och myste i mitt iakttagande.

  Så var det dags för lek. Alla satt med händerna bakom ryggen medan faunen, Tumnus, gick runt runt… Plötsligt kände jag något i min hand. Jag tog fram saken och försökte förstå vad det var jag höll i. Två små pinnar med ett tunt snöre emellan, som en strumpsticka i miniatyr. Så tog alla fram sina stickor! Jag fick veta att det var en problemsticka.
- Så här…, sa någon och körde runt med stickorna som i våldsam stickning. Resultatet blev en duktig knut.
- Detta är ett problem. Lös det genom att enkelt dra isär stickorna. Knuten löste mirakulöst upp sig utan motstånd. Varsågod, här är ditt problem.

Jag tog emot en sticka med knut och började sakta dra isär… Det hände inte ett skit!
- Du måste tänka rätt, sa någon och log.
 

Ni tackar för allt ni fått. Vi ska nu gå vidare. Välj väderstreck och gå i dess riktning… Tveklöst västerut. För där ligger mitt berg. Vilken känsla att gå i mockasiner! Jag kände varje sten, varje rot genom den mjuka sulan. Det måste vara otroligt nyttigt att gå som barfota, fast ändå inte. Direktkontakt med jorden och en välgörande zonterapi! Måste ha! Så blev det plötsligt dimmigt. Jag befann mig i ogenomtränglig dimma.


Ni träffar på ett djur. Vad är det för djur? Vad vill det säga?

Jamenvisst! SE ett djur! Jag ser inte handen framför mig! HALLÅ! Så ser jag ändå en groda där på marken, precis vid min ena fot.
- Hej groda. Vad vill du?
- Jo, ibland står man still och så plötsligt tar man ett hopp framåt. Ibland ligger man som i dvala länge, men så vaknar man upp och fortsätter. Utveckling sker ryckvis, inte i jämn takt. Tänk på det när du tycker att allt står stilla och ingenting händer.


Ni tackar djuret och går vidare. Det blåser upp till storm och regnet faller i tunga droppar. Långt där borta ser ni ett ljus. Gå mot ljuset…

Stretande i 45 graders lutning lyckades jag ta mig mot ljuset och när jag närmade mig mojnade vinden och regnet avtog. Jag stod och såg in i ett… tält, med osynliga väggar och tak som begränsade ljuset ”därinne”. Jag gick in rakt igenom den osynliga väggen. Där var varmt och skönt, men jag stod och droppade, kall och blöt efter stormen. Kläderna klibbade mot kroppen. Tre otroligt vackra alver tittade upp på mig när jag klev in. En av dom kom fram till mig och gjorde några svepande rörelser, så var jag torr! Jag bjöds att sitta ner och jag tog fram min problemsticka och frågade om dom kunde hjälpa mig med den. Dom tittade på den alla tre under djup koncentration och knuten löstes upp framför mina ögon. Jag tittade upp på dom.
-Tänk som en alv, förmedlade dom.

Jag började tänka på hur en alv tänker… dom lever för evigt, alltså existerar inte tid. Hela deras värld är så obeskrivligt vacker och det är så dom uppfattar sin verklighet. Evighet, skönhet… men hur skulle det kunna hjälpa mig? Hmm, det får jag fundera på…

  Så satt Jesus framför mig. Höll upp sin ena hand som han brukar och från hjärtat strålade ett vitt sken. Han dyker upp ibland och sprider sin villkorslösa kärlek! Jag vet att han inte vill att vi placerar honom ovanför oss själva. Han vill att vi plockar ner honom från piedestalen och gör honom till en av oss. Han säger att vi alla kan göra det han gjorde. Vi är alla guds söner och döttrar. Vi är alla skapade till guds avbild och därmed är vi också skapare.

Hmm… jag tror att alverna har en hel del gemensamt med Jesus…

  Så är det dags att komma tillbaka. Långsamt kommer ni tillbaka till detta rum, när ni känner att ni är helt tillbaka kan ni börja röra på er lite försiktigt, sträcka ut och öppna ögonen...

Man hör hur alla börjar komma tillbaka, rörelser och kanske nån gäspning… Jag öppnar ögonen tittar in i ljusen på det låga runda bordet i mitten av vår ring och tänker tillbaka på vad jag har varit med om…

Denna fantastiska skildring är skriven av Ingela Kolbrand Gustavsson detta och mycket mer finner du i hennes blogg " In my mind